6-åring på G eller?

Jag tittade på Max idag när han "hade en stark åsikt" och tänkte tillbaka på de stora barnen. DÅ slog det mig: Han är ju som en sexåring!!! Jag blev lite förvånad då killar brukar vara lite senare än tjejjer?  
Jag strök ömt tillbaka hans lugg och sa att "Du börjar bli en riktig 6-åring du!"
- Hur då mamma? frågade han.
- Jo, du tänker så mycket på allt möjligt och så, sa jag (diplomatiskt).

Han studerar oss noga och tar gärna efter vad vi säger och vad vi gör. På gott och ont.. 
När jag är trött och har ont så är jag gnällig. Vilket Max, naturligtvis, påpekar: 
- Mamma, du gnäller! 
- Ja, du har rätt, säger jag och mina axlar åker ner. 
Ungen HAR ju rätt! Och jag påpekar när han är grinig så .. ^^

Oftare och oftare får jag räkna till hundra och upprepa mantrat: 
"... Älska mig mest när jag förtjänar det minst,
för då behöver jag det bäst... " 
Och sen blir jag inte lika arg och irriterad ;-)

Vardagstjafset med Max: 
Om vi inte tar fram (och är överens om) kläderna redan dagen innan så blir det ett jäkla liv om fel byxor och ful tröja. Hur fan kan en grabb vara så noga med kläder???
Sen är det fel flingor, vill inte ta medicinen, han ville ju väcka Looooaaaa!, fel mössa, fel saft i medicinen, vill cykla, måste bygga med Lego innan dagis.
Efter dagis vill han inte komma in, inte äta mellanmål, vill leka med kompisar, inga kompisar är hemma (världen rasar), vad blir det till middag/vill inte haaaaa, vill inte gå in (igen), vill inte duscha nuuuuu, fel kvällsmat, vill ha efterrätt (chokladbollar, punchrullar, glass), titta på TV längre, måste bygga färdigt Lego (igen), mamma läsa, mamma klia ryggen, när ska mamma lägga sig? vill ligga o goooosa...
*andas*
*ANDAS*

Det är väl för väl att man är så kär & förälskad som man är!
Hur orkar man annars med den här krisen?

// G